Anförande i allmänpolitiska debatten

Låång dag idag, möten i långa rader, besök från SFI i sala, vlt-reporter som gör halvtidsreportage, partiledardebattlyssnande ochen envis mobiltelefon som ringer i ett. Att sen jetlagen har slagit till som en stekpanna i bakhuvudet, underlättar inte direkt.
Dagen avslutas med ett anförande i den allmänpolitiska debatten, det kan ni läsa här:

"Jag ska ägna mitt inlägg åt att tala om en av de mest infekterade och svårlösta konflikterna som finns i världen idag.
Nämligen Burma.
För ett drygt år sedan, i september 2007, var Burma högst upp på allas dagordning.
Den s.k. Saffransrevolutionen, där munkarna ledde fredliga protester mot militärregimen gav uppmärksamhet till det förtryck som 52 miljoner burmeser lever under.
Demonstrationerna slogs ner brutalt, många dödades, ännu fler bara försvann, och antalet politiska fångar steg till flera tusental.
Omvärlden protesterade högljutt, ett särskilt sändebud från FN skickades till Burma, vissa sanktioner infördes, resolutioner formulerades och så vidare.
Men i Burma märktes inte mycket av detta. Förtrycket stärktes, barnsoldaterna fanns kvar, slavarbetet fortsatte.
Och general Than Swe sitter tryggt kvar vid makten, medan Aung San Suu Kyi är kvar i husarrest.
Och omvärldens uppmärksamhet riktades åt andra håll.
I maj i år svepte cyklonen Nargis in över Irrawaddydeltat, Burmas tätbefolkade kornbod.
Regimen visste om detta flera dagar i förväg, och man förflyttade därför trupper, flygplan och sig själva från området. - Folket fick inte samma information.
Cyklonen drog fram med förödande kraft. 130 000 människor dog. Lågt räknat.
Risproduktionen för hela landet lamslogs för lång tid framöver, liken flöt tätt i Irrawaddydeltat, och regimen vägrade att ta emot hjälp från omvärlden (även om man sa att man gärna tog emot kontanter).
Omvärlden protesterade högljutt även nu, ett särskilt sändebud från FN skickades till Burma igen, vissa sanktioner infördes, resolutioner formulerades om och så vidare.
Men i Burma märktes, inte heller nu, mycket av allt detta.
Hungersnöden växte, regimen kunde redogöra för hur många kreatur som t.ex. vattenbufflar som hade gått åt, men antalet mänskliga dödsoffer var okänt och förmodligen egalt för dem.
Och fortfarande sitter general Than Swe tryggt kvar vid makten, medan Aung San Suu Kyi är kvar i husarrest.
Och återigen riktas omvärldens uppmärksamhet åt andra håll.
Sällan blir jag, som engagerad i utrikesfrågor , så frustrerad som med fallet Burma.
Det kanske inte finns stor anledning till optimism, men det går att hitta ljuspunkter och faktorer som kan bidra till en fredlig demokratisk lösning.
Även om fokus inte är lika starkt på Burma i media nu längre, så finns det ändå en massiv internationell opinion mot militärjuntan.
Det finns en stark demokratirörelse, framförallt baserad i Thailand, som kan vara en enande kraft i ett splittrat, söndertrasat land.
Gunilla Carlsson har nyligen talat sig varm för regeringens satsning på demokratibistånd.
Man kan nästan tro att det vore något nytt; vilket det inte är.
Sverige har under många år på olika sätt stött den demokratiska oppositionen i och utanför Burma.
Bland annat genom att finansiera radiokanalen Democratic Voice of Burma, och genom olika projekt som stöttar burmesiska organisationer i exil.
Även om demokratibistånd inte är en ny företeelse, så välkomnar förstås vi socialdemokrater alla initiativ som kan stärka demokratin i världen.
Jag hoppas därför att den så kallade ”nya” satsningen kommer att göra skillnad för de grupper, i och utanför Burma som på olika sätt arbetar för demokrati i sitt land.
Häromdagen i Manila hade jag ett möte med Aung Moe Zaw, partiledare för DPNS, ett parti med sina rötter i studentrevolten 1988.
Jag frågade honom vad som är viktigast i det fortsatta stödet från omvärlden.
Han nämnde tre saker:
För det första: Glöm inte bort oss, håll kvar fokus på Burma och öka trycket på militärjuntan.
För det andra: Kräv att alla politiska fångar inklusive Aung San Suu Kyi friges.
För det tredje: Hjälp demokratirörelsen att organisera sig inför valet 2010.

Valet 2010 riskerar i och för sig att bara bli ytterligare en i raden av skenmanövrar som juntan gör för att legitimera sitt maktinnehav.
Men - Alldeles oavsett detta är det oerhört viktigt att stötta den underjordiska demokratiska oppostitionen.
Partier som Aung San Suu Kyis NLD, och Aung Moe Zaws DPNS och många andra demokratiaktivister har fått en försvinnande liten del av biståndet som går till Burma.
Även om valet 2010 förmodligen inte kommer att vara fritt och rättvist, så måste det desperata burmesiska folket få någon slags chans att någon gång få uttrycka sin vilja genom att kunna rösta på något av oppositionens partier.
Därför hoppas jag att den ”nya” satsningen på demokratibistånd, inte kommer att stanna vid bara vackra ord, utan också kommer att innebära ökat stöd till den underjordiska, demokratiska oppositionen i Burma."