Lissabonfördraget - flip eller flop?

Flip.

Den senaste tiden har jag och mina kollegor här i riksdagen översköljts av ofta likalydande mail som uppmanar mig att rösta nej till Lissabonfördraget. Argumenten varierar, från resonerande och tämligen logiska, till alldeles ologiska och lätt föraktfulla.

Jag är tveksam till metoden att veckan innan ett beslut ska fattas mailbomba ledamöter, som om bara mängden likadana mail skulle få en att ändra åsikt.

Den här frågan har diskuterats i många månader, information har funnits tillgänglig ännu längre och jag anser att vi förankrat frågan så långt det bara går i partiet. Sen finns det alltid en del som inte får som de vill. Att då tro att man kommer att få mig att ändra uppfattning genom att dränka mig i mail är inte särskilt konstruktivt tycker jag. Givetvis är det allas rättighet att skriva till oss riksdagsledamöter och vår skyldighet att ta del av den argumentation som kommer oss till del.

Här kommer svar till alla där jag motiverar varför jag kommer att rösta Ja till Lissabonfördraget:

24 av 27 EU-länder har hittills sagt ja till Lissabonfördraget. Irlands väljare röstade som bekant nej till fördraget i juni. Endast Tjeckien och Sverige återstår. Tjeckiens parlament väntas rösta om fördraget någon gång under våren 2009, medan Sveriges riskdag har en planerad omröstning den 20 november.
Socialdemokraterna och LO vill se det nya Lissabonfördraget träda i kraft. Fördraget är viktigt för Europas löntagare eftersom det bland annat innehåller ett starkare skydd för grundläggande rättigheter – däribland strejkrätten. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har med mycket stor majoritet beslutat att bifalla en motion till stöd för en svensk ratifikation av Lissabonfördraget.
Även jag stödjer en svensk ratifikation och kommer att rösta ja till Lissabonfördraget. Vi anser att EU behöver ett nytt och modernt fördrag, särskilt efter utvidgningen till 27 medlemsländer.
En missuppfattning som vi mött, bland annat från vänsterpartiet och junilistan, är att den så kallade Lavaldomen har bäring på Lissabonfördraget.

Det har den inte.

För snart ett år sedan yttrade sig i EG-domstolen om vilka villkor som ska krävas av utländska företag som utstationerar arbetskraft i Sverige – i det så kallade Lavalmålet.

EG-domstolen har därefter yttrat sig i flera liknande fall, vilket innebär att det idag råder stor osäkerhet om vad som gäller vid förhandlingar om utländska entreprenader.
Vi befarar att utstationerad arbetskraft riskerar att utsättas för diskriminering. Vi ser idag exempel på att utländska företag konkurrerar med löner under kollektivavtalsnivå och farlig arbetsmiljö. Detta har skapat stor oro bland Sveriges och Europas löntagare. Den moderatstyrda regeringen har valt att nonchalera denna oro och förhålla sig passivt till utvecklingen både i Sverige och på Europanivå.
Således: Lavaldomen och Lissabonfördraget är två olika saker. Lavaldomen ska vi ta strid mot. Lissabonfördraget ska vi ta strid för.
Lissabonfördraget stärker inte bara strejkrätten, utan rymmer också en rad andra fördelar. Med fördraget blir det lättare att fatta politiska beslut. Det ger EU bättre möjligheter att arbeta med utvidgningen, att kunna samla sig kring en klimatuppgörelse, stimulera till tillväxt och jobb och bygga ett socialt och rättvist Europa. Lissabonfördraget stärker EU på jämställdhetsområdet och i kampen mot den grova gränsöverskridande brottsligheten. Det stärker öppenheten – inte minst i Ministerrådet.
Vi socialdemokrater ställer nu hårda krav på att regeringen agerar både i Sverige och inom EU för att stärka löntagarnas ställning. Vi kräver att:
Regeringen omedelbart ger ett principbesked om att likabehandlingen mellan utländska och svenska företag med utgångspunkt från kollektivavtalssystemet ska säkerställas. Att det är möjligt visar den lösning som gjorts i Danmark. Modellen innebär att företag som vistas tillfälligt i ett annat EU-land måste följa det bäst täckande avtalet.
Regeringen tar initiativ på EU-nivå för att förändra delar av Utstationeringsdirektivet. Utstationeringsdirektivet ska revideras så att likabehandling av löntagare kan garanteras, det vill säga, att den balans mellan arbetstagarnas rättigheter och den fria rörligheten för tjänster som eftersträvades då direktivet utformades, återupprättas.
Regeringen aktivt agerar för att undanröja hotet om löne- och villkorsdumpning i Sverige och Europa.
Regeringen vid alla kommande toppmöten i EU, på eget initiativ, driver frågor om att stärka löntagarnas rättigheter i Sverige och Europa.
Regeringen, liksom majoriteten i EU-parlamentets sysselsättningsutskott, stöder Europafackets krav på införandet av ett socialt protokoll i EU som innebär att EU ska präglas av både ekonomisk och social utveckling och att denna fråga drivs aktivt.
Detta är i högsta grad en politisk fråga som kan lösas av regeringen Reinfeldt om den bara vill. Det är nu upp till Sveriges statsminister att visa i handling att han menar allvar med sitt tal om att regeringen stöder den svenska arbetsmarknadsmodellen och kollektivavtalens ställning.
Sveriges och Europas löntagare kan inte vänta. Jag kräver att regeringen agerar snabbt. Vi socialdemokrater kommer att göra frågan om löntagarnas rättigheter till en av de stora frågorna i EU-valet 2009 och i riksdagsvalet 2010.