Utrikespolitisk debatt

Årets höjdpunkt för utrikesutskottet i kammaren.

Här är mitt inlägg:

Jag kommer att ägna mitt inlägg åt att tala om Asien. Som mina partikamrater före mig, så kommer jag att fokusera på det hot som den ökade militariseringen och upprustningen innebär.
Utvecklingen i Asien är inte entydig.
Runt hälften av världens fattiga finns i Asien, samtidigt har fler hundra miljoner lyfts ur den värsta fattigdomen.
Mänskliga rättigheter respekteras och demokratin är stark i en del länder.
Samtidigt så kränks de mänskliga rättigheterna och demokratin är obefintlig, eller mycket skör i de flesta av Asiens länder.
Jättarna Kina och Indiens makt på den globala arenan ökar och världens ögon riktas mot dem.
Utvecklingen i Asien kommer att påverka allas vår framtid.
Kina lägger otroliga resurser på att OS i Peking i höst ska bli en propagandaframgång. Skyskraporna växer som svampar ur jorden och tillväxten slår nya rekord.
Asiatisk kultur påverkar oss allt mer.
Hundratusentals svenskar åker till Thailand på sol och badsemester. Ungdomar tågluffar inte genom Europa längre, de backpackar sig genom Asien i stället. Japansk anime och koreansk film ökar i popularitet. Kinesiska är ett vanligt språkval i den svenska skolan.
Men – det finns andra perspektiv.
Asien är den kontinent i världen som upprustar mest. Arméerna växer och moderniseras och kärnvapenhotet är verkligt och skrämmande.
Kina är fortfarande en enpartistat, där mänskliga rättigheter inte respekteras. Kina är också en av världens starkaste militärmakter med en stor kärnvapenarsenal.
Några av världens mest infekterade militära konflikter finns i Asien.
I Afghanistan, i Kashmir, på Koreahalvön, i Burma och på Sri Lanka lever människor under det ständiga hotet av militärt våld.
Häromdagen sköts fredspristagaren och Östtimors president Jose Ramos Horta.
I bl.a. Thailand, Indonesien, Pakistan och på Filippinerna är militären en maktfaktor vars betydelse inte nog kan betonas.
Benazir Bhutto mördades i ett självmordsattentat och fler bombdåd har följt den senaste tiden. Demokratin i Pakistan är minst sagt skör, så det är av största vikt att de uppskjutna valen genomförs och att den avsatta högsta domstolens självständighet återinrättas.
I Afghanistan är våldet ständigt närvarande, och även om framsteg gjorts, så är hotet från Talibanerna kvar. Oroande är också hur man kan se att konflikten regionaliseras till grannstater som Pakistan och Uzbekistan.
Ahmed Rashid en av de ledande kännarna i regionen sa i höstas:
”Det är ingen stor idé att skicka brandkåren till ett hus om grannhusen bebos av pyromaner”.
Ett resultat av fattigdom och konflikt är att opiumindustrin frodas, orsakar kriminalitet och skördar liv långt utanför landets gränser.
Svenska trupper gör en viktig insats i det fredsfrämjande arbetet och att dra undan dem vore ett misstag.
Vi tror att det behövs en bred strategi för Sveriges engagemang i Afghanistan, där mer bistånd är viktigare än fler stridande trupper.
Våldet och konflikterna i Asien är inte bara ett hot mot invånarna där, utan också ett hot mot hela den internationella säkerheten.
Sverige måste vara drivande och aktivt, på alla arenor, för att bidra till att lösa dessa och andra konflikter. Vi måste visa på sambandet mellan å ena sidan fattigdomsbekämpning och en rättvis fördelning och å andra sidan fred och stabilitet.
Ett av många exempel är Burma, ett av världens fattigaste länder, med en av Asiens största arméer.
Efter att protesterna i september brutalt slogs ner, har strålkastarskenet slocknat. Det internationella samfundet har protesterat, vissa sanktioner har stärkts, men juntan sitter kvar i orubbat bo.
Det senaste utspelet från juntan är att man nu utlovar en folkomröstning om den nya författningen (som ingen ännu har sett) och senare val till ett nytt civilt styre.
Det låter lovande, men är nog bara ytterligare en skenmanöver, för att klamra sig fast vid makten.
Författningen som tog fjorton år att ta fram, är i själva verket en garanti för att militären fortsätter att ha den reella makten.
Den gör det omöjligt för Aung San Suu Kyi att bli regeringschef.
Militären kommer att utse en fjärdedel av parlamentet, sex ministerposter är reserverade för militären och den som ska bli premiärminister måste ha varit general i minst tio år.
Sverige måste delta i synandet av den här bluffen, och verka för att EU:s gemensamma ställningstagande stärks ytterligare.
Kraven på att Aung San Suu Kyi, och resten av de politiska fångarna ska släppas måste stå fast.
En dialog mellan alla parter, är den enda vägen framåt.
I den här konflikten, liksom många andra i Asien, spelar Kina en nyckelroll. Trycket på Kina måste bli så starkt att de tvingas agera.
Här kan EU och Sverige spela en större roll.
Avslutningsvis - Om vi ska få en fredligare värld, måste världen rusta ned.
Ska konflikter lösas så måste det gå hand i hand med fattigdomsbekämpning och en mer rättvis fördelning. Nya initiativ måste också tas för nedrustning och avmilitarisering.
Där ser vi socialdemokrater att Sverige kan göra mer. Vi har förslag för detta, det har inte regeringen!