2007-11-29

Om Världsaidsdagen på lördag

Idag den första december är världsaidsdagen.
Hiv/Aids är ett av de största hoten mot mänskligheten. I skuggan av diskussionen om klimathotet har kampen mot Hiv/Aids kanske hamnat i bakvattnet. Men AIDS är fortfarande en världsomspännande epidemi, som urskillningslöst skördar offer över hela vår jord.
Det finns förvisso exempel där utvecklingen går åt rätt håll. Många länder, framför allt i den rika delen av världen, har lyckats minska spridningen av viruset, och utvecklingen av mediciner har gjort att man kan leva ett nästan normalt liv med sjukdomen. Å andra sidan finns det länder i tredje världen där utvecklingen går åt motsatt håll. Stigmatisering och diskriminering av HIV-smittade är fortfarande vanligt i stora delar av världen. Ojämlika samhällen där kvinnors rättigheter inte respekteras förvärrar situationen ytterligare.
Statistiken är skrämmande. Varje dag smittas 6800 personer av HIV. Varje dag dör 5700 personer. Varje dag. Året runt.
33 miljoner personer bär på HIV-viruset.
5.000.000 barn i Afrika är HIV-positiva. Fem miljoner barn.
Under förra året dog över två miljoner människor av sjukdomen.
Den skada som epidemin orsaker de afrikanska länderna söder om Sahara är oerhörd.
Även om bromsmediciner har blivit billigare och mer tillgängliga, så finns det fortfarande mycket kvar att göra. Fler sjuka behöver tillgång inte bara till mediciner, utan också till ett fungerande hälsosystem. Kampen mot den globala fattigdomen och kampen mot HIV/AIDS går hand i hand.
Jag har just deltagit det första globala parlamentarikermötet med HIV/AIDS som tema. Interparlamentariska unionen (IPU) arrangerade mötet som ägde rum i Manila 28-30/11. 155 parlamentariker från över femtio länder samlades för att diskutera hur man ska gå vidare i kampen mot HIV/AIDS. Bland annat presenterades en handbok för parlamentariker med konkreta åtgärder som parlamenten kan använda i sitt arbete mot HIV/AIDS. I diskussionerna på mötet blev två saker väldigt tydliga. Dels hur oerhört ojämlika förutsättningarna är i olika länder. Vi i den rika delen av världen är väl rustade för att möta hotet, och måste dela med oss till dem så har det oerhört mycket sämre. Det andra är det stora globala engagemanget i kampen mot HIV/AIDS.
Vi i Sverige har gjort mycket, men vi får inte slå oss till ro. Sjukdomen sprids fortfarande bland unga i Sverige. Informationskampanjer behöver bli lika stora och tydliga som på 80- och 90-talet. Vi är en av de största bidragsgivarna till FN:s AIDS-organ, UNAIDS, och vi riktar mycket av vårt bistånd till att främja hälsa och bekämpa fattigdom. Det arbetet måste fortsätta. Därför är den pågående urholkningen av biståndet som den moderatledda regeringen genomför oroande. Bistånd ska gå till fattigdomsbekämpning och folkhälsoarbete, inte till skuldavskrivningar för svenska företag och flyktingmottagande i Sverige.

Olle Thorell, riksdagsledamot (s), Utrikesutskottet

Inga kommentarer: