Riksdagsdebatt om mänskliga rättigheter.

Lite hes idag efter EM-matchen igår. Äntligen fick Zlatan till det så som bara han kan få till det. Den mannen är ett geni. Många har dissat honom som diva, att han gör saker för svårt, att han inte är en lagspelare och att han aldrig lyckas mot rbra motstånd. Jag har alltid försvarat hans storhet för de som inte begriper bättre, och nu fick alla se. Zlatan är ett geni, ingen kan göra vad Zlatan kan göra med en boll, eller för att citera honom själv:
Zlatan är Zlatan!
Idag var det debatt i kammaren om MR-frågor. Jag valde att fokusera mitt inlägg på Kina och Burma eftersom vi var flera sossar i debatten som tog upp andra länder och teman. Här nedan följer mitt inlägg:

Jag kommer att ägna mitt inlägg åt att belysa situationen för de mänskliga rättigheterna i Asien.
Låt mig först yrka bifall till våra reservationer nämligen nr 2, 5, 22, 23 och 37
Förra veckan högtidlighölls årsdagen för massakern vid den himmelska fridens torg 1989.
Det var en tid då världen snabbt förändrades, berlinmuren föll, och det kalla kriget slutade lika plötsligt som oväntat.
Till skillnad från i andra länder fick demonstrationerna i Kina ett annat och mycket blodigare slut.
Natten mellan den 3e och 4e Juni rullade stridsvagnarna in och vad som sedan hände är fortfarande till stora delar höljt i dunkel. Vad vi vet är att oskyldiga människor dog, hur många vet ingen säkert, men offren kan räknas i hundratal.
Fortfarande sitter 130 personer fängslade för sitt deltagande i demonstrationerna .
Alla dessa offer får inte ha varit förgäves och vi måste fortsätta vår dialog med kinas regering och vara tydliga i vår kritik mot hur man förhåller sig till mänskliga rättigheterna.
För det är ju så, herr talman, att de mänskliga rättigheterna är universella och allmängiltiga. Det finns inga särskilda mänskliga rättigheter för kineser eller för svenskar, de är universella.
De gäller lika för oss svenskar i ett försommarfagert stockholm där man lätt kan tro att inget ont kan hända.
Lika för folket i Tibet som inte tillåts behålla sin kultur och utöva sin religion.
Lika för fabriksarbetarna i södra Kina som sliter ut sina kroppar under vidriga förhållanden utan möjlighet att organisera sig i fria fackföreningar.
Samma rättigheter gäller alla och de gäller lika.

Tillväxten i Kina visar på nya rekordsiffror varje år och utvecklingen verkar inte ha något stopp. Miljoner människor har lyfts ur fattigdom och den personliga friheten har ökat på många håll.
Det här är förstås glädjande, men det finns en mörkare sida.
Kina är fortfarande en enpartistat och en diktatur som förtrycker oliktänkande.
Kina har samtidigt med den ekonomiska boomen vuxit i makt och inflytande i världen.
Med ökad makt följer också ökat ansvar.
MEN Kina agerar oansvarigt i internationella konflikter som i Darfur och Burma.
Jakten på råvaror, energi och affärsmöjligheter får inte vara det allenarådande.
Om man vill ha omvärldens respekt som ny stormakt måste man också ställa upp för värderingar som fred, frihet och respekt för de mänskliga rättigheterna.
OS i Peking invigs åtta minuter över åtta på kvällen den 8 augusti 2008.
Kina har satsat oerhörda resurser på att OS ska bli en propaganda triumf.
Låt oss då under den allmänna yran inte glömma bort vad det är för sorts land skådespelet utspelar sig i.
Det är ett land där dödsstraffet utdelas i skrämmande omfattning och för en mängd typer av brott.
Det är ett land som tvångsförflyttar människor i uppstädningen inför OS.
Det är ett land där minoriteter som Ugurier och Tibetaner förtrycks och förvägras sina rättigheter.
Det är ett land som är världsmästare i att fängsla journalister och nätskribenter.
Låt oss minnas det den 8 augusti när strålkastarna slås på vid OS-invigningen.
Och framförallt låt oss minnas det när strålkastarna slocknat efter OS.
Då får inte omvärldens röster tystna, då måste protesterna fortsätta och trycket måste öka ännu mer på den kinesiska regimen.

Avslutnigsvis skulle jag vilja säga några ord om situationen i Burma.
Där har omvärlden kunnat bevittna hur vanstyre och brist på respekt för de mänskliga rättigheterna har förvandlat en naturkatastrof till något mycket, mycket värre.
Cyklonen Nargis drog in över Irrawaddy-deltat för sex veckor sedan.
Miljoner människor blev hemlösa, flera års risskörd förstördes, och ca 100.000 dog.
Men katastrofen är inte slut, den blir värre för varje dag som går.
Anledningen är den militärjunta som styr Burma.
De förvägrar sitt folk den mest grundläggande mänskliga rättigheten.
Nämligen rätten till liv.

Det här är ju en katastrof av samma omfattning som tsunamin 2004, men hur katastrofen har hanterats skiljer som natt och dag.
I Burma så vägrade militärjuntan från början att släppa in internationell hjälp. Man har sedan dess släppt en del på restriktionerna, men fortfarande har hundratusentals människor inte fått någon hjälp överhuvudtaget.
FN:s generalsekreterare tilläts träffa juntaledaren Than Swe och han gjorde utfästelser om att internationell hjälp skulle släppas in. Men de löftena verkar bara ha varit ännu en lögn från en regim som sätter sin egen makt före allt annat.
Folket i Burma har samma mänskliga rättigheter som ni och jag, men i Irawaddydeltat flyter liken tätt, rapporter kommer om att de överlevande har tappat livslusten helt och hållet.
Lidandet i Burma visar inte bara vad som händer när en regim fullständigt ignorerar sitt folks mänskliga rättigheter.
Det är också ett sorgligt bevis på de problem som finns i det internationella beslutsfattandet. Ekonomiska intressen, jakt på råvaror och geopolitiska intressen går före det Burmesiska folkets rätt till liv.
Den svenska regeringen måste öka sina ansträngningar så att EU:s sanktioner ytterligare skärps och påverka ASEAN-länderna att agera mer kraftfullt så att Burma inleder en verklig demokratiseringsprocess.
Aung San Suu Kyi och de andra politiska fångarna måste friges, en dialog med den politiska oppositionen och de etniska minoriteterna måste inledas.
Och framförallt internationell hjälp måste komma fram till de överlevande.