Politik för global utveckling

Här nedan följer mitt anförande i PGU-debatten som ägde rum i kammaren förra veckan.
Klustervapenfrågan är fortsatt aktuell, idag ska jag intervjuas i rapport apropå min skriftliga fråga som jag skrivit om här tidigare.
"Herr talman! Vi socialdemokrater står förstås bakom alla våra reservationer i betänkandet, men låt mig för tids vinnande bara yrka bifall till nr 1, 4, 5 och 10.
Det har varit en intressant debatt i dag. Jag ska inte ge mig på att sammanfatta hela den. Jag ska i stället lyfta fram två aspekter som vi socialdemokrater anser är dåligt belysta i regeringens skrivelse.
När politiken för global utveckling först beslutades hade vi socialdemokrater all anledning att vara stolta. Det var en världsunik produkt som en enig riksdag stod bakom. Många parlament i världen har med stort intresse studerat PGU. Det är en politik som vi socialdemokrater känner ett särskilt ansvar för eftersom det var vår regering som tog fram den.
Det är därför med intresse som vi nu har tagit del av regeringens skrivelse och majoritetens texter i betänkandet.
Låt mig först och främst säga att det är bra att man har kommit med en skrivelse som tar ett rejält grepp på hela politiken. Det uppskattar vi. Det finns delar där vi är överens, men där kommer jag av naturliga skäl inte att uppehålla mig. Jag vill i stället peka på ett par områden där jag anser att regeringen – i dessa EM-tider – skjuter över målet eller helt missat att komma in på planen.
Den första gäller synen på marknaden och arbetstagarnas rättigheter. Regeringen lägger starkt fokus på ekonomisk tillväxt, företagande och näringslivets viktiga roll för global utveckling. Vi socialdemokrater är naturligtvis inte emot något av detta, men vi har en mer nyanserad bild av hur man bäst uppnår goda hållbara resultat.
Marknaden är inte allena saliggörande. Ekonomisk tillväxt är inte det enda måttet på ett framgångsrikt samhälle. Företagande är inte den enda faktor som skapar sysselsättning. Alla dessa faktorer är förstås viktiga och nödvändiga och får inte glömmas bort. Det finns områden som också är viktiga och som regeringen väljer att knappt alls lägga fokus på. Det gäller arbetstagarnas rättigheter, möjligheter att organisera sig i fria fackföreningar – det nämnde Holger – och arbetet med att skapa drägliga arbetsförhållanden globalt. Man nämner pliktskyldigt arbetet med ILO:s konventioner, men engagemanget för arbetstagarnas rättigheter tycker vi är för svagt.
Vi socialdemokrater menar att om man vill ha en ekonomisk, social och miljömässigt hållbar tillväxt måste man ha båda dessa perspektiv. Man måste vara medveten om den roll som en rättvis fördelning spelar för en långsiktigt effektiv fattigdomsbekämpning. Vi anser att majoriteten alltför ensidigt sjunger marknadens lov.
Av världens 100 största ekonomier är hälften företag. Vi menar att regeringen inom ramen för FN, Världsbanken och ILO starkare måste driva fram regler om företags ansvar för mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och en bättre miljö. Sverige bör också starkare hävda arbetstagares rättigheter i organisationer som IMF och Världsbanken samt i bilaterala kontakter med upphandlingsregler på alla samhällsnivåer nationellt och globalt.
Det andra området som jag tänkte nämna är nedrustning i allmänhet och klustervapen i synnerhet.
Sverige har sedan många år en stolt tradition i att vara en föregångare i det internationella arbetet med nedrustning. Många är de initiativ som tagits av Sverige på den globala arenan sedan många årtionden tillbaka.
Det kalla kriget är sedan länge slut, men man kan med oro se hur världens militärutgifter ökar varje år. Det internationella nedrustningsarbetet behöver ta ny fart och mer behöver göras. Här har dock den borgerliga regeringen varit förvånansvärt passiv.
Ett exempel på denna passivitet som har varit aktuellt under riksdagsåret är det internationella förbudet mot klustervapen. Det är ett initiativ taget av den norska regeringen, som har en socialdemokratisk statsminister och utrikesminister. Det går under namnet Osloprocessen.
Klusterbomber är fruktansvärda vapen som drabbar civilbefolkningen i mycket hög grad. Det är också en vapentyp som lämnar efter sig blindgångare som kan orsaka ändå mer skada åratal efter det att de en gång har använts.
Offren kan räknas i tusental i Afghanistan, Laos och inte minst senast i Libanon där Israel bara under de sista tre dagarna av kriget öste ut hundratusentals substridsdelar över södra Libanon.
Osloprocessen har nu lett fram till att man i Dublin häromveckan kom fram till en avtalstext som över hundra länder har ställt sig bakom. Jag var där och kunde se den glädje som fanns över att man äntligen har kommit till skott med ett avtal som, om det implementeras, kommer att förbjuda över 90 procent av världens klustervapen.
Vad har regeringens hållning varit i denna process? Ett enigt utrikesutskott har ju hela tiden krävt att regeringen ska verka för ett heltäckande internationellt förbud – ett förbud som också kan omfatta den svenska bombkapsel 90 som ingår i JAS Gripens arsenal. Vi menar att bombkapsel 90 hör till ett inhumant, föråldrat och onödigt vapensystem som inte borde få finnas i något lands arsenal, inte heller i Sveriges.
Vad har då regeringens hållning varit? Först var man passiv, sedan var man aktivt obstruerande, sedan verkade man motvilligt rätta in sig i ledet. I dag vet ingen riktigt var regeringen står. Man deltog inte i det första mötet som hölls i Lima i Peru, och man agerade inte åt något särskilt håll i det följande mötet i Wien. Sedan gjorde man ett lappkast inför mötet i Wellington på Nya Zeeland där man plötsligt började verka för undantag för vissa typer av klustervapen. Dessa undantag råkade då omfatta även bombkapsel 90, en händelse som onekligen ser ut som en tanke.
I Dublin i maj i år verkade regeringen inse att loppet var kört. En överväldigande majoritet av länderna var emot att undanta klustervapen av BK 90:s typ, och man sågs krypa till korset och motsatte sig inte den slutgiltiga avtalstexten som röstades fram med acklamation.
Så långt är det gott och väl. Men det som oroar oss nu är de kommentarer som har kommit från bland andra statsministern och försvarsministern efter Dublinmötet. Signalen som har gått ut är att man får vänta och se vad man nu ska göra och om man verkligen kommer att skriva på avtalet i Oslo i december.
Det vore en skam om regeringen lät militära och kommersiella intressen gå före vad en enig riksdag anser och vad över 100 länder har kommit överens om. Vi kräver att regeringen klart deklarerar att man kommer att ratificera avtalet och genast sätter i gång med att skrota bombkapsel 90.
Sammanfattningsvis uppskattar vi att man har kommit till riksdagen med en skrivelse men har förstås även kritik. Det finns delar som vi är överens om, men det finns också delar där det är ideologiska skillnader.
Marknaden är inte allena saliggörande, och sambandet mellan en långsiktigt hållbar utveckling och en rättvis fördelning är för svagt belyst.
Slutligen: Ratificera förbudet mot klustervapen, skrota bombkapsel 90, och se till att Sverige återupptar sin roll som ledare i det internationella nedrustningsarbetet!
Som siste talare i debatten önskar jag talmannen och mina meddebattörer en trevlig sommar. "