Utrikespolitisk debatt 2010

Idag gick den årliga utrikespolitiska debatten av stapeln. Carl Bildt presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration och vi rödgröna presenterade hur vi ser på våra relationer med världens länder. Den rapporten kan du läsa HÄR
Hela diplomatkåren fanns traditionsenligt på läktaren och jag tycker att de fick se en bra debatt som gjorde tydligt att det spelar roll vilken regering som håller i styråran i utrikespolitiken. EN rödgrön regering skulle göra skillnad, då skulle vi få se ett nytt svenskt engagemang för fred, folkrätt, nedrustning, rättvisa och klimat. Borgarna försökte utmåla oss som oeniga, och det stämmer att vi fortfarande har några besked att ge väljarna innan valt, bl.a. om Afghanistan, men jag tror att vi kommer göra det i god tid före valet. Borgarna själva är inte särskilt eniga i centrala frågor i utrikespolitiken. En rapport om detta kan du läsa HÄR

Jag ägnade mitt inlägg åt att tala om Burma och klustervapen i år igen. Droppen kommer att urholka stenen, och det är viktigt att hålla i frågor och fortsätta belysa dem även om medias strålkastarljus riktas någon annanstans.
Mitt anförande nedan:

Jag tänker ägna mitt inlägg åt två frågor som jag tycker förtjänar att få mer plats i den utrikespolitiska debatten.
Den första är situationen i Burma.
Folket i Burma har utstått svåra prövningar genom åren.
Deras kamp för demokrati och mänskliga rättigheter slås ständigt ner av världens kanske mest repressiva regim.
Militärjuntan i Burma tolererar ingen opposition och är en av Asiens största militärmakter. Barnsoldater, tvångsförlyttningar, systematiska våldtäkter som militärt medel, slavarbete och tortyr hör till vardagen för det plågade Burmesiska folket. 2007 slogs den så kallade Saffransrevolutionen ner, trots omvärldens samfällda protester.
Som ytterligare sten på börda slog cyklonen Nargis till 2008 med tiotusentals dödsoffer och hungersnöd i dess spår.
Miljoner illegala migrantarbetare från Burma arbetar över hela Asien under ofta omänskliga förhållanden.
Fortfarande sitter oppositionsledaren Aung San Suu Kyi i husarrest, och även om militärjuntan häromdagen släppte vice ordföranden i hennes parti NLD, den 83-årige Tin Oo, så är det ingen tvekan om att militärjuntan ämnar behålla sitt järngrepp över makten. Tin Oo släptes men fick uppmaningen att ”inte göra något som kan störa statsbygget”.
Juntan har meddelat att man ska genomföra val i år.
Ingen bedömare inbillar sig att valet kommer att vara vare sig fritt, rättvist eller legitimt.
Vi kräver att Aung San Suu Kyi och de andra 2100 politiska fångarna släpps, och att regimen tillåter oppositionen att verka inför det stundande valet.
Sverige har också ett ansvar, dels bilateralt men framförallt som medlem i FN och EU, att ytterligare öka trycket på juntan i Burma att röra sig i demokratisk riktning.
Också indirekt bör Sverige utöva påtryckningar.
Burma är medlem i ASEAN och Sverige bör i sina relationer med Indien, Kina, Thailand, Japan och Asean-länderna prioritera utvecklingen i Burma och påverka deras hållning mot militärjuntan.
Sverige bör verka för att fler länder slutar exportera vapen till Burma och för ett globalt vapenembargo mot landet. Sverige och EU bör också ge ett starkare stöd till Burmas demokratirörelse.

Det andra ämnet jag tänkte tala om idag är det internationella förbudet mot klustervapen.
Den så kallade Oslo-konventionen, ett avtal som 104 länder har ställt sig bakom.
Sverige anslöt sig efter mycket om och men till de länder som skrev under avtalet i Oslo i december 2008. Det var efter en långdragen process där regeringen faktiskt aktivt motverkade det som en enig riksdag hade ställt sig bakom.
Regeringen verkade för att undanta den svenska BK90 från förbudet, utrikesministern spelade ner betydelsen av Oslo-processen och menade att det var en ”skönhetstävling” utan faktisk betydelse.
Men till slut så skrev man ändå under. Frid och fröjd kan man då tro – men icke.
Det återstår en hel del arbete. Sverige måste först ratificera konventionen, så att den vinner laga kraft. Sen måste Sverige inleda destruktionen av BK 90.
För att konventionen ska träda i kraft krävs att 30 länder har ratificerat den. Vi har krävt att Sverige skulle för en gångs skull visa framfötterna i det här arbetet och bli ett av dessa första 30 länder. Nu är den chansen borta, i och med att Moldavien och Burkina Faso i går ratificerade konventionen. Nu hör Sverige än en gång till eftersläntrarna i processen, och jag menar att det är ovärdigt ett land som historiskt varit en föregångare inom nedrustning.
När det gäller att skrota det egna innehavet är inte heller här Sverige något föregångsland.
Vi kan jämföra med Spanien som redan avslutat sitt destrueringsarbete efter att på några månader ha förstört inte mindre än 233 261 substridsdelar.
Andra länder som Belgien, Tyskland, Colombia, Norge och Storbritannien har redan inlett arbetet med att skrota sina klustervapen. Varför kan inte Sverige göra detsamma?
Vad är det som är så svårt och tidskrävande i Sverige som är så okomplicerat och enkelt i de här länderna.
Kan det möjligen vara så enkelt att det är viljan som saknas?
Vi kräver därför två saker av regeringen:
· att regeringen skyndsamt ratificerar konventionen,
· att regeringen redovisar hur många substridsdelar Sverige idag är i besittning av, presenterar en tidsplan för skrotningen och sedan redovisar hur detta arbete fortskrider.