God fortsättning och pokerpsykologi...

Julen är avklarad. Jag är sen många år en julskeptiker.
Maten, umgänget med sina nära och enstaka adventsstakar är trevligt. Men det är ju så himla stort allting. Köphysteri, ångest inför alla saker som bara måste hinnas med, alla ensamma stackare som inte har någon att fira jul med, det finns mycket som inte är som klippt ur en Disneyfilm..
Men även jag faller för konventionerna i viss mån som synes på bilden. Barnen på bilden är Joel och Mattea, mina "styvbrorsbarn" (finns det uttrycket undrar jag, sak samma, nu finns det). Jag lyckades vara en trovärdig tomte, så de lever i tron att tomten finns ett år till.
Julklappar mellan oss vuxna har vi rationaliserat bort, men min far envisas med att köpa en knepiga klapp varje år. En favorit är den glittriga porslinssvanen jag fick för ett par år sen. Den har jag försökt ge bort utan framgång.
I år fick jag ett metspö.... Undrar vad tanken var där? Antagligen en pik om röstfiske...
Julklappen jag gett till mig själv i år är att jag slutat röka. Tre veckor idag, och det går som en dans...
På kvällen plockade jag fram pokerväskan och vi spelade en turnering, det var riktigt roligt.
Man lär sig mycket om varandra under ett parti poker.
Lillebror Erik, som jag trodde hade dåligt tålamod och problem med impulskontrollen överraskade och vann det hela efter faktiskt riktigt bra spel, tålmodigt och strategiskt. (hör ni mellan raderna vad det svider i skinnet).
Farsgubben som man trodde var en halvsnål försiktig general, visade sig vara en vild, oförutsägbar bluffmakare...

I dag ägnar SVT hela dagen åt att minnas tsunamikatastrofen. Jag tänker inte titta. Är det inte nog nu? Jag sänder som alla andra mina tankar till de som förlorat någon, men hela dagen, hela tiden, är det inte lite för mycket?