Osorterade intryck del 1

Osorterade intryck…
Jag har nu lämnat Filippinerna efter intensiva dagar. Bloggar direkt ut ur huvudet nu medan jag har saker färskt i minnet. Många intryck är det och jag vill dokumentera dem innan jag hinner glömma namn, platser etc.
Ursäkta om det blir långdraget och illa skrivet.
Dagen före valet 13/5 åkte vi runt i distriktet, åtföljda av våra lokala värdar och besökte bl.a polisen. Polischefen kunde inte på något sätt föreställa sig att det skulle bli några som helst problem med valet. I och för sig hade han förstärkt bevakningen (och ville inte säga hur mycket) men, valfusk o våldsamheter? Nej, absolut inte… Militären ville av någon anledning inte träffa oss. Vi åkte ut till en by och träffade byledaren där. De kallas ”barangay captains” och är nyckelpersoner för dem som vill få med sig folk. De är valda av bybefolkningen och fungerar som nån slags, byäldste/kommunalråd/medlare/domare etc. Kandidaterna i valet som oftast inte har särskilt många skrupler kontaktar dessa captains och kr’äver att de ska ”sälja” alla byns röster, dvs råda sina bybor att rösta på ett visst sätt. Hot, betalning, tjänster, mm används för att övertyga dessa att ställa upp på vissa kandidaters sida. Mannen som vi besökte, Captain Romy, var en intressant figur. Han hade blankt vägrat när den lokala militärbefälhavaren hade kommit till hans by och krävt att han skulle ”rätt in sig i ledet” och göra som alla andra, dvs sälja röster, ta emot mutor etc. Romy bad honom fara o flyga. Det mod som krävdes för detta är obegripligt, han har dessutom varit öppen med det hela i media och blivit lite av en rikskändis. Det är nämligen väldigt ovanligt att man går ut offentligt och vittnar om oegentligheter. Vi intervjuade ´honom, så att vi kan använda hans berättelse i vår officiella rapport om valet. Vårt team, förresten bestod av mig själv, Cecilia Lero, en tjej från USA med rötterna i Filippinerna som forskar i statsvetenskap och Jim Heddle. Jim är dokumentärfilmare och miljöaktivist. Han hade hela tiden med sig sin videokamera, så hela vårt äventyr dokumenterades och ska så småningom ingå i en dokumentär om riggade val i världen.
Nåväl. Dagen innan valet träffade vi också den lokala valmyndigheten i San Fernande. Valmyndigheten (comelec) är starkt ifrågasatt då man har fått en hel del anklagelser emot sig efter det förra valet 2004. Mr Lambino som var chef för den i San Fernande ökade inte direkt förtroendet från vår sida. Slipprigare typ har jag sällan träffat. Han var fullkomligt oförstående för den oro för fusk som finns. Oppositionens kandidater var bara rädda att förlora, deras väljare var ”omogna” som inte hade förstått vilket perfekt valsystem som finns på Filippinerna i allmänhet och i Pampanga i synnerhet. Han garanterade att valet skulle fungera helt perfekt i alla delar. Pampanga skulle vara en förebild för hela landet minsann. Hybris var ordet… Han lovade på heder och samvete att vi inte skulle se några som helst oegentligheter. Märkligt möte minst sagt. Media var med på mötet och jag intervjuades av en nationell tv-station efteråt. Jag sa att jag såg fram emot att få se om garantin skulle infrias, att världssamfundet har ögonen på valet och bryr sig om vad som sker etc… Efteråt har jag fått reda på att den intervjun vevats en hel del och jag fick kommentarer om den av många.
På kvällen besökte vi ett valmöte för Among (fader) Ed. Ca 4000 vitklädda supportrar manifesterade sitt stöd för honom. Han visade sig inte på scenen (av säkerhetsskäl) utan fanns längst fram framför scenen, omgiven av sina supportrar. På scenen var det tal, musik, körer, apeller etc. Hög stämning och fullt av förhoppningar för framtiden. När det mörknade tände alla varsitt ljus, och välsignade Fader Ed. En märklig blandning av religion, politik, aktivism, fiesta och väckelsemöte. Mycket annorlunda, men också sympatiskt. Till skillnad från andra valmöten vi sett, så var alla här av fri vilja, ingen hade fått betalt för att vara där.
Valdagen.
Tidig start kl 0645, var vi vid den första vallokalen för att kolla att den öppnade i tid vid 07.00. Det gjorde den och tydligen de flesta andra i vårt distrikt också. Vallokalerna är oftast skolor. Flera klassrum används, varje valkrets består av mellan 150 och 300 väljare. 3 personer är funktionärer i vallokalen, lärare för det mesta. Det betyder alltså att 3 av i snitt 200 väljare är funktionärer i valet, 1,5% av befolkningen… Det blir en väldig massa funktionärer. Röstningen går till så att man letar reda på sitt namn i röstlängden som sitter på väggen utanför klassrummet. Listan stämmer ofta inte och det blir diskussioner vart man ska vara, man kan hitta folk som flyttat eller avlidit på listan etc. Sen går man in i klassrummet, anmäler sig hos funktionär ett, tar en tom valsedel, sätter sig vid en skolbänk (skärmar ska finnas, men ofta så skriver man helt öppet) och skriver för hand ner namnen på de kandidater i de olika valen man röstar på. Val skedde till: senaten, kommunfullmäktige, borgmästare, vice borgmästare, guvernör och vice guvernör, samt till en den del av kongressen som tillsätts av listpartier (det är partier som vi ser dem i Sverige ungefär). Som mest kan väljaren skriva ner ett trettiotal namn på valsedeln (i snitt brukar man skriva ca 10). Alla dessa namn ska sedan läsas upp högt när rösterna räknas, ev felstavning ska bedömas om den är begriplig eller inte. För att förvirra saken ytterligare har alla kandidater mer eller mindre kända smeknamn som folk också skriver på valsedeln. Utrymmet för fel är ganska stort m.a.o
Valdagen ägnades sedan åt att åka runt till en mängd vallokaler, hela tiden fick vi rapporter via våra värdar om hur det gick på andra håll i distriktet så att vi kunde flytta oss dit det hade hänt saker, eller där man befarade att det skulle fuskas. På kvällen begav vi oss in i den del av distriktet som domineras av Pineda-klanen. Den Bong Pineda med fru Lilia som jag skrev om i förra inlägget. Tills nu hade stämningen varit god överallt dit vi kom. Folk hälsade glatt och tyckte det var kul att vi kom så långt ifrån för att hjälpa till med att få ett bra val. Nu däremot så kände vi oss inte välkomna. Det var inga glada leenden som tidigare utan mer misstänksamma blickar. Men ingen hindrade oss på något sätt, vi släpptes in i alla lokaler där man vid det här laget räknade rösterna. Men stämningen var en annan. Räkningen övervakades inte bara av oss utan systemet är sådant att medan valförättarna läser upp namnen på valsedlarna så har alla kandidater (o det finns en hel massa) rätt att ha en egen ”poll watcher” på plats i lokalen. Så i lokalen finns en massa folk som lyssnar, räknar själva och kollar att deras kandidats röster blir räknade. Detta gör de inte av idealism och politisk övertygelse, utan de får en slant för besväret. Hursomhelst i Santa Cruz, där vi var så la vi märke till att det nästan bara var poll watchers från det ena lägret inga från Fader Ed t.ex. Vi fick senare höra att ingen ville åta sig det för att det inte var säkert. Efter en stund ber våra värdar oss att det är dags att åka. Vi lyder förstås. Senare får vi reda på att de har sett en person med ett vapen i byxlinningen, de har hört en kvinna säga på den lokala dialekten att ”vad fan gör de där utlänningarna här? De ska få de jävlarna…” fritt översatt. En polis befann sig vid vallokalen, han var tydligen berusad. Poliser måste hålla sig minst 30 meter från lokalerna, alkohol får inte säljas eller drickas av någon på valdagen, så hela situationen bedömde våra värdar som hotfull, även om inga hot riktades direkt mot oss. Vi åkte därifrån, och valde att återvända till vår logi i församlingshemmet i San Fernando och stanna där över natten.
Dagen efter vågade vi oss ut igen och besökte distrikt som bedömdes som säkrare. Där övervakade vi rösträknandet på nästa nivå, när protokollen kommit in från vallokalerna till den kommunala nivån. Systemet är oerhört långsamt och omständigt, massor med folk är inblandade, man signerar alla dokument, sätter fingeravtryck på protokoll och har all möjliga övervakningsstationer överallt. Men tillfällena då fusk kan begås är oändliga, det är helt enkelt för många steg och för många människor inblandade. Lägg dessutom till att fattigdomen gör folk desperata och att ingen egentligen tror att systemet funkar, så vad spelar det för roll om jag plussar lite fel eller säljer min röst så att jag får en slant till mat…
Fortstättning följer…