Vardagshjältar i gnällbältet

Jag har inte uppdaterat bloggen på ett tag. Anledningen till detta är att jag varit rejält sjuk, och är inte helt återställd ännu. Jag åkte på en halsinfektion som utvecklades till en halsböld. Jag ska inte inveckla mig i vad det innebär, men kan utan överdrift säga att det är rejält obehagligt.
Jag vill nu passa på att sjunga en lovsång som sjungs alldeles för sällan. Det gnälls så fruktansvärt mycket på vår svenska vård. Landstinget i Västmanland har fått stå ut med en mediastorm, då man rationaliserat och omstrukturerat sjukhusvården i länet. Intrycket många har är att vården är i kris, att det finns för lite personal överallt och att patienterna får lida. Jag har inte gått på den bilden utan har hela tiden vetat att patientsäkerheten och vårdkvalitén prioriterats högst. De som gnäller mest är oftast de som inte varit i kontakt med vården, de som är mest nöjda är de som drabbats av något allvarligt och fått ta del av avancerad vård.
Min mormor sa alltid, när hon hade träffat på någon läkare eller annan vårdpersonal, att hon hade haft "tur" som träffat sån duktig personal och fått sån bra hjälp. Mormor hade "tur" i 90 år, ganska fantastiskt egentligen.
Jag är evinnerligt trött på allt gnällande på sjukvården i vårt län. Jag tror att min berättelse är väldigt typisk för hur vården funkar egentligen.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen (samma nr som till min familjeläkare) på lördag kväll vid midnatt och beskrev mina besvär. Sjuksköterskan ringde upp en läkare och ringde sedan upp mig och bad mig komma in till akuten. Väl där fick jagomedelbar hjälp, smärtstillande, en säng på avdelning 5, dropp med näringslösning och antibiotika.
Två nätter till fick jag spendera där.Hela tiden omhändertagen av mycket professionell personal. Alla, från läkare till vårdbiträden och praktikanter visade upp en genuin omtanke med patienten i centrum. Alltid med ett leende på läpparna, aldrig stressade, alltid proffsigt, jag är grymt imponerad. Det måste vara en ynnest att få arbeta i ett så fint arbetslag.
Jag blir så ödmjuk när jag möter dessa vardagshjältar, de gör ett arbete som verkligen spelar roll, de får sjuka människor att bli friska. Vad kan vara mer meningsfullt?
Vill här rikta ett varmt tack till all personal på avdelning 5 på Västerås lassarett.